De här förpackningarna för reservdelar fick jag i min hand från den gamle bilmekanikern Östen Adolfsson. De fick mig att reflektera över hur saker och ting förändras. Den lilla lådan från tyska Ford hade innehållit en komplett reparationssats för kardankors; 1 st kors, 4 st tätningsringar, 4 st korkringar, 4 st nållager, 1 st nit samt 4 st segesäkringar.
Under epoken var det ju fullständigt naturligt att renovera en drivaxel med hjälp av innehållet i en sådan här låda. Materialkostnaden var ringa och kostnaden för mekanikerns arbete var inte högre än att det lönade sig att låta honom göra ren drivaxeln, demontera det gamla knutkorset, inspektera lagerskålarnas anliggningsytor, (kanske) reparera dessa ytor samt montera ihop det hela igen. Det tog flera timmar och krävde både kunskap och erfarenhet.
I dag demonterar mekanikern drivaxeln, slänger den i containern för metallåtervinning, hämtar ut en ny och monterar den. Det går fort, men kräver ingen nämnvärd kunskap och erfarenhet. Men det blir billigare så sägs det. Så vart tar kunskapen vägen när mekanikerna av den gamla skolan inte längre finns bland oss?
I B11-Bladet publicerade vi för många år sedan en artikel om hur man renoverar en drivaxel. Den omfattade XX tättskrivna sidor. Om du kommer över detta nummer av tidningen, läs gärna artikeln, om inte för annat så för att hedra de erfarna och kunnig mekaniker som en gång i tiden fanns i våra bilverkstäder.
Lorentz Österling/Autogenial 265
