Bengt Diedens kåseri om en taxifärd genom Paris på 70-talet gjorde att vi associerar till en annan film med ett liknande tema. Vi vill absolut inte rekommendera denna typ av körning, men på något vis är den ändå vacker.
1976 gjorde filmskaparen Claude Lelouche en film om en resa genom Paris. Det var han själv som körde i sin egen bil, en Mercedes-Benz 450 SEL 6,9. Anledningen till att han valde denna bil var att den hade en gas-vätskefjädring i stil med Citroën! Kameran monterades lågt fram på bilen och det gällde ju att slippa skakoskärpa. I efterhand lade han på ljudet från en Ferrari 275 GTB. Flickan heter för övrigt Gunilla Fridén och var hans tjej.
MÖTE MED CLAUDE LELOUCHE
Text Bengt Dieden
Claude Lelouche är en av Frankrikes stora filmskapare och som inte slagit sig till ro trots att han idag är 82 år. Han har aldrig ansetts tillhöra La nouvelle vague trots att han gjort film samtidigt som Truffaut, Rohmer, Chabrol, Godard med flera. Lelouche har sin egen berättarstil som han varit trogen under 50 filmer och jag har alltid varit en stor beundrare av denna. Hans mest kända film är En man och en kvinna som kom första gången 1966. Sedan har han gjort nya versioner av filmen både 1986 och 2019 och anmärkningsvärt nog med samma skådespelare. Detta måste vara något av ett rekord. Jag såg filmen första gången i Luleå 1966 och den gjorde ett djupt intryck på mig.
Vintern 1965/66 var bister i Norrbotten. Jag gjorde min militärtjänst vid I19 i Boden och fick då känna på verklig kyla. Regeln var att kompaniet inte gav sig ut på övning om temperaturen låg under –30°C men om vi väl hade gett oss iväg vände vi inte åter, även om det kröp ned mot –40°C. Efter ett tag vänjer sig kroppen vid detta men aldrig sinnet. Jag har sedan dess aldrig kunnat förlika mig med snö och kyla.
För att få lite utblickar mot världen åkte jag med en kompis till Luleå då och då i en gammal VW som jag fått låna av en kusin. Biografen i Luleå skulle visa ”En man och en kvinna” och den gav vi oss iväg för att se en januarikväll.
Den gamla folkan gick märkligt nog igång men någon värme blev det ju inte. Minns att jag var tvungen att skrapa den inre backspegeln fri från is under resan och när vi efter en dryg halvtimmes körning längs Lule älv kom fram visade termometern i bilen –11°C.
Efter en matbit på Kvicklys restaurang var det dags för filmen. Jag blev helt tagen av den. Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée spelade lysande och storyn tog jag till mig direkt. Det som beskrevs var så totalt annorlunda jämfört med Boden. Kusten i Normandie. Monte-Carlo-rallyt, Paris och så kärlekshistorien mellan de bägge huvudpersonerna. Jag kände att detta var den bästa film jag någonsin sett och jag gick länge och tänkte på den. Plötsligt var vardagen inte så grå längre, ödemarken inte så öde, kylan inte längre så bitande och Paris inte så avlägset.
Nattportier i St Tropez
Det har gått mer än 50 år sedan dess och jag har ibland tänkt att jag skulle höra av mig till M Lelouche och berätta om mina tankar. Det har stannat vid en tanke men aldrig glömts bort. Jag börjar mitt jobb som nattportier på ett hotell i St Tropez klockan 23 och det första jag gör är att bilda mig en uppfattning om vilka gäster vi har.
Nationaliteter är intressant, framförallt för att veta om det finns några ryssar, i så fall kan man nämligen se fram mot problem. Engelsmän, amerikaner, holländare med flera, aldrig några problem med dessa. Några gäster som inte kommit ännu? Några ungdomar som gett sig in till nattklubbarna i Troppan för att komma hem klockan fem måttligt nyktra? Inget speciellt den här kvällen sa tjejen som skött receptionen. Plötsligt stannade mitt finger vid ett namn på datorns bildskärm, där stod LELOUCHE. Är det verkligen The Lelouche frågade jag? Ja, visst är det det men han har gått och lagt sig. OK.
Natten förflöt lugnt och när jag började göra mig klar för att åka hem kom Claude Lelouche in genom dörren med siktet inställt på frukostbuffén. Jag tog mod till mig och sa: Monsieur Lelouche, får jag ta några minuter av er tid? Han kom fram till disken och verkade en smula nyfiken på vad jag ville. Jag berättade då kortfattat om att jag var svensk och hur jag för länge sedan höll på att frysa ihjäl uppe i Boden i fyrtio minusgrader och om hur jag med viss möda lyckades ta mig till en biograf för att se ”En man och en kvinna”. Den filmen, och nu sänkte jag rösten något, den filmen värmde mitt hjärta så att jag stod ut hela vintern. Den filmen räddade faktiskt mitt liv och jag har alltsedan dess väntat på ett tillfälle att få tacka er. Tack. Sedan var jag tyst.
Jag var väl medveten om att jag redan begått ett smärre tjänstefel som ofredat en gäst med mina personliga ärenden. Monsieur Lelouche var också tyst ett ögonblick men såg inte besvärad ut. Han såg snarare glad ut och sa bara helt lugnt: ”C’est bien parce que ce film et faite pour chauffer les cœurs.” (Det är bra därför att den filmen är gjord för att värma hjärtan). Han gick mot sitt väntande kaffe och hans dam såg också road ut. Ett uppdrag var utfört och jag gick med lätta steg mot bilen.
Gillar ny teknik
Den kan i sammanhanget nämnas att Claude Lelouche har en positiv inställning till många saker i livet, bland annat ny teknik.
Hans senaste film, La Vertu impondérable (Den obehärskade dygden) har han spelat in helt med hjälp av en iPhoneX. Han menar att det ger honom möjligheter att komma objekten närmare in på livet utan att störas av tung utrustning och kvaliteten blir så bra att filmen ändå kan visas i stora biosalonger.
Han använder företrädesvis en lins som motsvarar 28 millimeter brännvidd på en småbildskamera då det är det närmaste man kan komma det mänskliga ögat, hävdar han.
Han gillar bilkörning också. Efter inspelningen av en film 1976 fick filmteamet råfilm över. Då denna var en färskvara bestämde sig Lelouche för att göra något annorlunda.
Han monterade en filmkamera i fronten på sin Mercedes 450 SEL 6,9 för nu skulle det bli åka av. Han startade vid Porte Dauphine i de västra utkanterna av Paris klockan halv sex på morgonen för att sedan köra genom hela stan upp till Sacre Cœur. I Paris händer inte mycket före klockan åtta så trafiken var gles och detta utnyttjade Lelouche till att köra med högsta fart genom stan, bränna ett stort antal rödljus och ta refuger på fel sida med mera.
Hela körningen tar nio minuter och filmen heter C’était un rendez-vous därför att Lelouche dåvarande svenska flickvän stod och väntade nedanför kyrkan på Montmartre. För att ge filmen mer liv har ljudet från en tolvcylindrig Ferrari lagts på efteråt. Det är hämtat från en 275 GTB vilken också tillhörde honom vid den tiden. Delar av sträckan är desamma som jag beskriver i min krönika härintill.
Pappa polis såg mellan fingrarna
Först hade Lelouche bara tänkt ha filmen för att visa hemma för sina vänner men han bestämde sig för att visa den också offentligt. Det dröjde inte länge förrän polisen hörde av sig och ville att han skulle inställa sig. En polisman förklarade att Lelouche fråntagits sitt körkort och bad att få det. Lelouche lämnade över det och beredde sig sedan på att lämna lokalen. Polismannen hejdade honom dock och bad honom sitta ned. Han lämnade då tillbaka körkortet med motiveringen att hans barn älskade filmen och hade bett pappa att se mellan fingrarna.
Lelouche menar att musiken i hans filmer är mycket viktig, Han har alltid anlitat de bästa kompositörerna av modern musik för att ackompanjera filmerna. Francis Lai och Michel Legrand var alltid de första att få ta del av innehållet i Lelouches filmer. Musiken gjordes således före filmen.
Temat i En man och en kvinna glömmer man aldrig när man väl hört det. Inte heller musiken i den efterföljande filmen Vivre pour vivre. Jag fick kalla kårar längs ryggraden när jag hörde den på biografen Grand 1967 och det värsta är att jag får det än idag när jag hör den på Youtube. Kanske är just den titeln karaktäristisk för Lelouche.
Han har gått sin egen väg genom livet och haft förmåga att njuta av det samtidigt som han skänkt miljontals människor glädje. Kan det bli bättre? VIVRE POUR VIVRE. (Leva för att leva). Tack mästare!
Paristuren så som Lelouche gjorde den i filmen.