Värdet av att ha en plan att frångå
Den raid som gick av stapeln vid höstträffen i Strandstuviken utanför Nyköping hösten 2024 och som rönte stor uppskattning bland deltagarna har en hittills oberättad Citorënsk lätt förvirrad verklighet, som visar på värdet av att ha en plan att frångå. Jag gör härmed ett försök att förklara vad som egentligen hände samt fördelen av kaos.
Text: Jerker Pettersson
Utgångsläget
Jonas (Pettersson), som arrangerade träffen, frågade mig (Jerker) om en lämplig väg för en raid vid höstträffen. Då jag bara har en grov bild av de större vägarna i området hänsköt jag frågan till någon med bättre kännedom. Eftersom Kerstin (Olvén) bott i trakterna kunde ju hon tänkas veta. Några veckor senare har Kerstin ringt sin svåger som har en idé på en bra väg. Låt oss kalla detta Väg 1. Denna väg ritar Kerstin ned på en papperskarta (Väg 2), som skickas till Jonas. Jonas tar ett foto och skickar till mig, varpå jag försöker omsätta vägen till Google Maps (Väg 3). Jag lyckas. Nästan. Väg 3 använder Jonas för att mångfaldiga på papper, som delas ut till deltagarna i raiden. Var och en med insikt om viskningsleken förödande effekt på en historias ursprung inser redan vart vi är på väg.
Förarval och besättning
Kvällen före raiden finns ännu ingen ledarbil eller sista bil utsedd, än mindre någon förare eller kartläsare. Efter långbordsmåltiden med tillhörande drycker i en för sinnet positiv och JA-sägande riktning får jag frågan från både Kerstin och Jonas; Kan du köra Kerstins bil med Kerstin som kartläsare, så åker Jonas och Lotta (Pettersson) i sista bilen? Jo, ni hör redan hur ”JA” ljuder och lämnar mina läppar.
Raiden…
Det blir morgon och solen skiner. Klockan 9 bär det av med många anslutande bilar. Kerstins 2CV, som lyssnar till namnet Lille Luj, spinner som en katt. Kartan och vägen är solklar. Vi ska ta till vänster och sen ganska snart till höger, enligt kartans alla versioner. Jo, vänster går bra, men vägen som ska gå till höger är närmast att betrakta som en kostig och svänger höger väldigt tvärt, väsentligt mer än 90 grader, så att en 2CV’s vändradie genast skulle ge anledning att prova motstående dikes hållbarhet.
Raskt beslutar vi, Kerstin och jag, att fortsätta en bit för att se om det kan vara en annan väg som Kerstins svåger avser. Det kommer ingen annan väg till höger. Men det uppenbarar sig en vändplan på vänster sida vägen, varpå jag med en ryggmärgsreflex kastar runt ratten i en U-sväng, utan att förankra beslutet med min kartläsare. Vi hamnar nu med nosen i motsatt riktning redo att köra upp på samma väg igen, fast åt andra hållet. Vi stannar. Vi diskuterar. Kan det vara kostigen som är vår väg? Det finns ju ingen annan väg. Men går det? Ja, det kan gå. Ska vi prova? Ja, vi provar.
Vi lärde oss senare att denna ryggmärgsgenererade U-sväng kom att uppfattas som en noga genomtänkt aktivitet för att kunna köra upp på kostigen med den tvära infarten. Så var det alltså inte alls i ledarbilens verklighet.
Uppe på vägen igen går det mycket lätt att svänga, nu vänster, in på den smala kostigen med en inledande brant backe. Kvistarna släpar mot 2CV-taket. Jag tänker i mitt inre på hur det ska gå för de HY som följer oss. Lägg i ettan och kryp, blir det enkla konceptet. Vi sitter tysta. Vad har vi gjort? Hur ska det här gå?
Efter en bit passerar vi några gårdar, som inte finns på kartan. Vi stannar. Kerstin ringer sin svåger. Jag hör – ”jaså, menar du där…”, ”jaha, men kan vi vara där då…” – och lämnar för att sticka ned huvudet genom det öppna taket på bakomvarande 2CV med Niklas (Nimberger) vid ratten. ”Det är kaos” säger jag. Nicklas tittar upp leende och responderar ”Det förvånar mig inte”. Fast det var ju inte kaos, det var bara en kvalitetskontroll av de nogsamma förberedelsernas korrekthet. *host*
Åter i ledarbilen säger Kerstin med lugn stämma ”Det här blev inte bra”. Jag ringer då till min fru Lotta, som åker med Jonas i sista bilen, för att höra hur de har det. Jättebra, är svaret, och Jonas uttrycker sin glädje med ”Nu är det riktig raid”. Jag förklarar att vi inte vet vart vi är och vilken väg vi kommer att åka, men det väcker inga som helst bekymmer i sista bilen.
Då ringer helt plötsligt Lorentz (Österling) till Kerstin och frågar om man ska svänga vid ”gamla mejeriet”. Ingen har sett något mejeri och förvirringen tilltar. Var kan Lorentz vara tro?
I det läget kör vi bara rakt fram och upprepar oss emellan att ”vi har i alla fall inte sett nån skylt om återvändsgränd”. Sväng vänster, nej höger, nej vänster tar vi. Vi måste vara här, enligt den utdelade kartan. Nej, vi är här enligt Google Maps. Men vi svängde ju där. Nä, vi svängde väl där. Så fortgår den dialog som uppstår när två hjärnor utan en karta som avspeglar verkligheten ska leda 30 bilar på en väg som inte ska finnas.
Omväxlande mellan ”det här blev inte bra” och ”jo, det ordnar sig och blir bra”, nu blandat med lätt hysteriska gapskratt över den absurda situationen, fortsätter vi i förvirringens tecken för att i sinom tid ändå angöra Nävekvarn, som var raidens etappmål. Puh.
I Nävekvarn lyste idel glada miner från de 30 deltagarna. Det var ju en fantastisk raid. Genom skog och små helt oansenliga byar, över åkrar i ett vackert landskap. Alla till synes jätteglada. Och Lorentz är återfunnen, utan något mejeri i sikte.
Sensmoralen
Efteråt försöker Kerstin och jag förstå vad som hände. Få andra vet om kaoset, alla de felritade kartorna, de obeslutade besluten, förvirringen, ovissheten, den smygande paniken och alla gapskratt. Om vi inte hade haft kartan att utgå från hade vi aldrig kunnat köra fel. Den som inte vet vart den ska kan ju inte köra fel. Ett visst mått av kaos kan också ge oväntade infall och kreativa beslut.
Vi enas i det stora värdet av att ändå ha en plan – att frångå.
Väl mött på nästa raid!